Palmemordet

Mordet på statsminister Olof Palme

Av Anders Norén

Senast uppdaterad den 4 juli 2014

Den 28 februari 1986, runt klockan elva på kvällen, lämnade statsminister Olof Palme biografen Grand i centrala Stockholm tillsammans med sin fru Lisbet och sonen Mårten med flickvän. Efter ett kort samtal utanför biografen började Olof och Lisbet Palme promenera söderut längs Sveavägen, mot deras bostad i Gamla stan. Efter att par hundra meter korsade de gatan till den östra trottoaren då Lisbet ville titta i ett skyltfönster. De fortsatte sedan söderut längs Sveavägen.

När Olof och Lisbet passerade inredningsbutiken Dekorima (som numera heter Kreatima) och nådde korsningen mellan Tunnelgatan och Sveavägen kom en man upp bakom paret. Han avfyrade två kulor. Den första träffade Olof Palmes rygg på 140 centimeters höjd och genomborrade matstrupen, luftstrupen, stora kroppspulsådern och bröstbenet innan den lämnade hans kropp. Den andra kulan, som avfyrades någon sekund senare, missade Lisbet Palmes kropp med en hårsmån. Sjukhuspersonal upptäckte senare att kulans linje hade löpt parallellt med hennes rygg och lämnat rispor på skulderbladen. Man antog att Lisbet vände sig om i samma ögonblick som kulan avfyrades.

Olof och Lisbet Palme.

Olof och Lisbet Palme.

Någon sekund efter att pistolen avfyrades började gärningsmannen springa österut längs Tunnelgatan, upp för trapporna och vidare österut längs David Bagares gata. Här gjorde två bekanta, Nieminen och Zahir, den sista säkra iakttagelsen av Olof Palmes mördare. Han passerade paret på motsatt sida av trottoaren. Nieminen och Zahir blev medvetna om att ett mord hade begåtts först när de nådde trappkrönet på Tunnelgatan och mötte poliser från den piket som precis hade anlänt till mordplatsen. När poliserna började ta upp jakten på gärningsmannen hade han redan försvunnit.

Klockan är uppskattningsvis 21 minuter över elva på kvällen. En grupp förbipasserande har samlats i en cirkel runt Lisbet Palme, som knäböjer vid sin blödande make. En ung sjuksköterskestudent vid namn Anna Hage försöker ge honom hjärt- och lungräddning. En ambulans som passerar platsen av en slump stoppas av en fotgängare. 23:28, uppskattningsvis sju minuter efter att skotten avfyrades, kontaktar ambulanspersonalen larmcentralen och meddelar att en skottskadad man är på väg till Sabbatsbergs sjukhus tillsammans med sin fru. De blir medvetna om vem han är först när de anländer till sjukhuset, tre minuter senare.

Ett par minuter efter midnatt, den 1 mars 1986, dödförklaras Sveriges statsminister Olof Palme på Sabbatsbergs sjukhus.

Tunnelgatan i Stockholm.

Tunnelgatan i Stockholm.

Länsalarmeringscentralens inspelningsband från den 28 februari 1986, kvällen då Olof Palme mördades. Genom inspelningen kan man följa kvällens utveckling, från de första samtalen om "mord på Sveavägen" till telefonoperatörernas diskussioner sinsemellan om huruvida det verkligen var statsministern som hade skjutits.

Redan dagen efter mordet fick polisen ett tips om en man som hette Victor Gunnarsson. En ung kvinna hade vid 22:00-tiden på mordkvällen besökt ett café vid namn Mon Chéri tillsammans med två väninnor, där de hade kommit i kontakt med en man som uttryckte ett starkt hat gentemot Olof Palme. Innan han gick gav han dem ett visitkort med hans telefonnummer och namn. Ett flertal liknande tips strömmade in under utredningens första dagar. Den 8 mars 1986 hämtades Victor Gunnarsson till Stockholms polishus på Kungsholmen för förhör.

Victor Gunnarsson föddes och växte upp i södra Sverige, och var tidigt engagerad i politik och samhällsfrågor. Han följde upp en vapenfri tjänstgöring i det militära med diverse anställningar som väktare och lärare, och hade även rest mycket och talade ett flertal språk. Personer från Victor Gunnarssons bekantskapskrets beskrev honom som ”snäll”, ”ofarlig”, ”lättledd”, ”verklighetsfrånvarande", ”fantiserande”, ”sjukligt ljugande” och ”manodepressiv”. Han var också medlem i Europeiska arbetarpartiet; en organisation som var öppet kritisk mot Olof Palme.

“En ung kvinna hade besökt ett café på mordkvällen och kommit i kontakt med en man som uttryckte ett starkt hat gentemot Olof Palme.”

Polisen bedömde de uppgifter som Victor Gunnarsson lämnade i förhöret som osäkra, och vid senare vittneskonfrontationer pekades han ut av vittnen från Tunnelgatan och biografen Grand. Kriminaltekniker vid Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) upptäckte dessutom spår på Victor Gunnarssons jacka som tydde på att han nyligen hade avfyrat ett vapen. Det gick dock inte att fastställa huruvida det vapen som Victor Gunnarsson hade använt var av samma typ som det som hade använts vid mordet av Olof Palme.

Victor Gunnarsson försattes på fri fot den 16 mars, men tipsen om hans uttalade hat mot Olof Palme fortsatte att strömma in. K.G. Svensson, förundersökningsledare för spåret, tillsatte en speciell grupp utredare som skulle fortsätta granska Victor Gunnarsson. Med tiden visade sig dock slutsatserna från SKL vara icke-avgörande, och trots de många vittnesmål som beskrev Victor Gunnarssons hat mot Olof Palme hittades inget konkret som tydde på att han var skyldig till mordet. Förundersökningen mot Victor Gunnarsson lades ned den 16 maj 1986.

Tidigt i utredningen började spaningsledningen få intresse för PKK; en kurdisk organisation som slogs (och slåss) för ett fritt Kurdistan. I mitten av åttiotalet hade ett antal PKK-avhoppare i Sverige mördats, och delvis på grund av morden hade den sittande regeringen – ledd av Olof Palme – valt att terroristförklara organisationen. Med stöd av den dåvarande utlänningslagen kunde medlemmar i PKK därigenom deporteras från Sverige. Utifrån det ansåg utredarna att PKK hade motiv till att mörda Palme.

Under de närmaste månaderna efter mordet förhördes en mängd privatpersoner som misstänktes ha anknytningar till organisationen. Spaningsledningen fick även tips om att svenska PKK-medlemmar hade förvärvat ett handeldvapen kort innan mordet på Olof Palme, och att de hade gjort yttranden som antydde att de hade varit inblandande i mordet. I slutet av juli 1986 seglade ”Kurdspåret” upp som polisutredningens huvudspår. Kort därefter började spaningsledningen planera för ett större tillslag mot privatpersoner med anknytning till organisationen.

Hans Holmér, spaningsledare för Palmeutredningen fram tills februari 1987.

Hans Holmér, spaningsledare för Palmeutredningen fram tills februari 1987.

Tillslaget genomfördes tidigt på morgonen den 20 januari 1987. Den slutliga listan över tillslagsobjekt innehöll 22 namn, och samtliga personer hämtades in för förhör. Tillslaget visade sig dock vara resultatlöst. Majoriteten av tillslagsobjekten släpptes inom några timmar, och inom ett par dagar hade samtliga personer släppts på fri fot. Månaden därpå, i februari 1987, beslutade regeringen att utredningsarbetet skulle omorganiseras. I samband med omorganisationen förlorade PKK sin status som utredningens huvudspår. Spaningsledare Hans Holmér förlorade ansvaret för utredningen och lämnade sin tjänst som länspolismästare i Stockholm.

PKK-spåret var dock inte dött ännu. Hans Holmér var god vän till Ebbe Carlsson, förlagsdirektör hos Bonnier, som hade blivit intresserad av utredningen och ansåg att spaningsledningen övergav PKK-spåret för lättvindigt. Med tysta medgivanden från bland annat säkerhetspolischef Sune Sandström och rikspolischef Nils Erik Åhmansson påbörjade Ebbe Carlsson en privatundersökning med fokus på organisationen. Han tog initiativ till illegal avlyssning av personer som han trodde hade anknytning till mordet, och genom kontakterna hos polisen fick han tillgång till hemliga dokument från den officiella utredningen, en civil polisbil och en personlig livvakt.

Bubblan sprack i början av juni 1988, när Ebbe Carlssons privatspaning blev avslöjad i Expressen och tullen i Helsingborg stoppade Ebbe Carlssons livvakt med illegal avlyssningsutrustning i bakluckan. Under de närmaste dagarna avslöjade media att Ebbe Carlsson hade fått stöd av ett flertal högt uppsatta regeringsmedlemmar. Bland dem fanns justitieminister Anna-Greta Leijon, som hade skrivit ett rekommendationsbrev till Ebbe Carlsson vilket skulle öppna dörrar för efterforskningar i Storbritannien. Leijon var en av många politiker som tvingades avgå i samband med avslöjandet. Ebbe Carlsson själv dömdes för varusmuggling 1990.

Den 30 november 1991 avslöjade Ebbe Carlsson att han var sjuk i AIDS, och blev därigenom en av de första kända svenskar att gå ut officiellt med att han hade sjukdomen. Ebbe Carlsson gick bort på Huddinge sjukhus den 3 augusti 1992, 44 år gammal. Hans Holmér höll ett minnestal vid begravningen.

Ebbe Carlssons liv skildrades i den mycket sevärda dokumentären Ebbe The Movie från 2009.

Ebbe Carlssons liv skildrades i den mycket sevärda dokumentären Ebbe The Movie från 2009.

Polisen visade tidigt intresse för Sollentunabon Christer Pettersson. Den 28 maj, två månader efter mordkvällen, hördes han om sina förehavanden på mordkvällen. Ett år senare, i början av 1987, började polisen få tips om att Christer Pettersson liknade den fantombild som polisen hade publicerat. När spaningsledningen började fokusera på kvarteren kring mordplatsen i slutet av 1988 blev Christer Pettersson åter aktuell. Han hämtades in för förhör den 14 december 1988, och fick samtidigt delta i en serie vittneskonfrontationer med bland annat Mårten Palme, Olof Palmes son. Konfrontationen spelades in på film, och när Lisbet Palme fick se videoinspelningen pekade hon ut Christer Pettersson som sin makes mördare. Christer Pettersson häktades strax därefter.

Christer Pettersson (nummer 3) i vittneskonfrontationen.

Christer Pettersson (nummer 3) i vittneskonfrontationen.

I juli 1989 dömdes Christer Pettersson för mordet på statsminister Olof Palme av en oenig tingsrätt. Tingsrättens tre nämndemän ansåg att han var skyldig till mordet, medan de två lagfarna ledamöterna frikände honom. Christer Pettersson överklagade domen till hovrätten, som tog upp fallet i oktober 1989. Under domstolsförhandlingarna erkände Lisbet Palme att hon hade haft förkunskap om att polisen hade häktat en alkoholist från Sollentuna innan hon pekade ut Christer Pettersson i vittneskonfrontationen. I samband med konfrontationen hade hon också sagt att "man ser ju vem som är alkoholist". Den 2 november 1989 lät Svea hovrätt meddela att Christer Pettersson hade försatts på fri fot och frikänts från anklagelserna för mordet på Olof Palme. Riksåklagaren valde att inte överklaga domen. Den vann laga kraft den 1 december 1989.

Misstankarna mot Christer Pettersson kvarstod, trots hovrättens frikännande. Palmegruppen fortsatte att undersöka de Christer Pettersson-relaterade tips som strömmade in till utredningen, även om gruppens arbete fortskred med mindre intensitet än tidigare. När förundersökningsgruppen fick ny ledning 1996 började man åter fokusera på Christer Pettersson. Man behandlade de tips som hade inkommit sedan hovrättens beslut, och frågan om man skulle begära resning till högsta domstolen började diskuteras under senhösten 1996. Den dåvarande riksåklagaren, Klas Bergenstrand, ansåg dock att det inte fanns tillräckligt mycket material.


Våren 1997 inkom nya tips till utredningen. Riksåklagaren beslutade att de nya tipsen, och tipsen som hade inkommit sedan hovrättens beslut i slutet av 1989, var tillräckligt omfattade för att motivera en begäran om resning hos högsta domstolen. Högsta domstolen avslog deras ansökan i maj 1998. Avslagsbeslutet var enhälligt, men vad gällde motiveringen till avslaget förekom skiljaktiga meningar. Trots högsta domstolens avslag sade förundersökningsledningen att utredningens intresse för Christer Pettersson kvarstod.

“Den 2 november 1989 lät Svea hovrätt meddela att Christer Pettersson hade försatts på fri fot och frikänts från anklagelserna för mordet på Olof Palme.”

Den 15 september 2004 greps Christer Pettersson i Sollentuna centrum. Han fördes till Karolinska sjukhuset i Stockholm för att få en skada i armen kontrollerad. Efter att skadan – en fraktur – hade behandlats skickades Pettersson till beroendeakuten på St. Görans sjukhus. När han lämnade beroendeakuten morgonen därpå halkade han på en isfläck, föll och slog huvudet i asfalten. Christer Pettersson återfick aldrig medvetandet. Han avled på Karolinska sjukhuset klockan 12:55 den 29 september 2004.

Dåvarande statsminister Göran Persson kommenterade hans bortgång med orden "Det är ett tragiskt liv som nu har kommit till sin ände."

Tidigare gick preskriptionstiden för mord i Sverige ut 25 år efter att de begicks, vilket innebär att Palmemordet skulle ha preskriberats i mars 2011. På grund av en lagändring som klubbades igenom i januari 2010 kommer dock brott av allvarlig karaktär, vilket inbegriper Palmemordet, sakna preskriptionstid. I dagsläget jobbar fyra utredare med fallet. Deras uppgifter inbegriper att granska befintligt material (nära 250 hyllmeter) och att följa upp tips från allmänheten, som än idag strömmar in till Palmegruppen. Förutsättningarna för att mordet ska lösas finns fortfarande.

Men med bakgrund till hur lång tid som har passerat, och att Lisbet Palme har ”förbrukat” sitt vittnesmål, är förhoppningarna om att någon ska dömas för mordet på statsminister Olof Palme små. Vissa menar att Christer Pettersson var Olof Palmes mördare, och att mordet därigenom är polisiärt uppklarat. Andra hävdar att mordet begicks av högerextremistiska grupper inom polisen. Sydafrika och den amerikanska säkerhetspolisen har också anklagats.

Det finns gott om frågor och teorier, men inga säkra svar. Nästan 30 år har passerat sedan Olof Palme sköts i ryggen i korsningen mellan Sveavägen och Tunnelgatan i Stockholm. Palmemordet förblir olöst.

Olof Palme.

Böcker om Palmemordet