Mordnatten
Den 28 februari 1986, runt klockan elva på kvällen, lämnade statsminister Olof Palme biografen Grand i centrala Stockholm tillsammans med sin fru Lisbeth och sonen Mårten med flickvän. Efter ett kort samtal började makarna Palme gå söderut längs Sveavägen mot deras bostad i Gamla Stan. Efter att par hundra meter korsade de Sveavägen till dess östra trottoar då Lisbeth ville titta i ett skyltfönster. De fortsatte sedan gå längs Sveavägen.
När Olof och Lisbeth passerade inredningsbutiken Dekorima (som numera heter Kreatima) och nådde korsningen mellan Tunnelgatan och Sveavägen kom en man upp bakom paret. Han avfyrade två kulor. Den första slog in i Olof Palmes rygg på 140 centimeters höjd och genomborrade matstrupen, luftstrupen, stora kroppspulsådern och bröstbenet innan den lämnade hans kropp. Den andra kulan, som avfyrades någon sekund senare, missade Lisbeth Palmes kropp med en hårsmån. Sjukhuspersonal upptäckte senare att kulan linje hade löpt parallellt med hennes rygg och lämnat rispor på skulderbladen. Man antog att Lisbeth vände sig om i samma ögonblick som kulan avfyrades.
Någon sekund efter att skotten hade avfyrats sprang gärningsmannen österut längs Tunnelgatan, upp för trapporna och vidare österut längs David Bagares gata. Här gjorde två bekanta, Nieminen och Zahir, den sista säkra iakttagelsen av Olof Palmes mördare. Han passerade paret på motsatt sida av trottoaren. Nieminen och Zahir blev medvetna om att ett mord hade begåtts först när de nådde trappkrönet på Tunnelgatan och mötte poliser från den piket som precis hade anlänt till mordplatsen. När poliserna började ta upp jakten på gärningsmannen hade han redan försvunnit.
Klockan är uppskattningsvis 21 minuter över elva på kvällen. En grupp förbipasserande har samlats i en cirkel runt Lisbeth Palme, som knäböjer vid sin kraftigt blödande make. Livet rinner ut ur de öppna såren i Olof Palmes rygg och bröst. En ung sjuksköterskestudent vid namn Anna Hage försöker ge honom hjärt- och lungräddning. Av en slump passerar en ambulans platsen. Den stoppas av en fotgängare. 23:28, uppskattningsvis sju minuter efter att skotten föll, kontaktar ambulansen larmcentralen och meddelar att de har plockat upp Olof och Lisbeth Palme och är på väg till Sabbatsbergs sjukhus. Ambulansen anländer till sjukhuset tre minuter senare.
Ett par minuter efter midnatt, den 1 mars 1986, dödförklaras statsminister Olof Palme.
33-åringen – Victor Gunnarsson
Redan dagen efter mordet fick polisen ett tips om en man som hette Victor Gunnarsson. En ung kvinna hade vid 22:00-tiden på mordkvällen besökt ett café vid namn Mon Chéri tillsammans med två väninnor, där de hade kommit i kontakt med en man som uttryckte ett starkt hat gentemot Olof Palme. Han hade dessutom gett dem ett visitkort med hans telefonnummer och namn – Victor Gunnarsson. Ett flertal liknande tips strömmade in under utredningens första dagar. Den 8 mars 1986 hämtades Victor Gunnarsson till Stockholms polishus på Kungsholmen för förhör.
Victor Gunnarsson föddes och växte upp i södra Sverige, och var tidigt engagerad i politik och samhällsfrågor. Han följde upp en vapenfri tjänstgöring i det militära med diverse anställningar som väktare och lärare, och hade även rest mycket och talade ett flertal språk. Personer från Victor Gunnarssons bekantskapskrets beskrev honom som ”snäll”, ”ofarlig”, ”lättledd”, ”levde i en egen verklighet”, ”fantiserande”, ”sjukligt ljugande”, ”manodepressiv”, etcetera. Han var även medlem i Europeiska Arbetarpartiet (EAP); en organisation som var öppet kritisk mot Olof Palme.
Polisen bedömde de uppgifter som Victor Gunnarsson lämnade i förhöret som osäkra, och vid senare vittneskonfrontationer pekades han ut av vittnen från Tunnelgatan och biografen Grand. Kriminaltekniker vid SKL upptäckte dessutom spår på Victor Gunnarssons jacka som tydde på att han nyligen hade avfyrat ett vapen. Det gick dock inte att fastställa huruvida det vapen som Victor Gunnarsson hade använt var av samma typ som det som hade använts vid mordet av Olof Palme.
Victor Gunnarsson försattes på fri fot den 16 mars, men tipsen om hans uttalade hat mot Olof Palme fortsatte att strömma in. K.G. Svensson, förundersökningsledare för spåret, tillsatte en speciell grupp utredare som skulle fortsätta granska Victor Gunnarsson. Med tiden visade sig dock slutsatserna från SKL vara icke-avgörande, och trots de många vittnesmålen som betygade Victor Gunnarssons hat mot Olof Palme hittade man inget substantiellt som påvisade att han var skyldig till mordet. Förundersökningen mot Victor Gunnarsson lades ned den 16 maj 1986.
Kurdspåret – PKK
Tidigt i utredningen började spaningsledningen få intresse för PKK; en kurdisk organisation som slogs (och slåss) för ett fritt Kurdistan. I mitten av åttiotalet hade ett antal PKK-avhoppare i Sverige mördats, och delvis på grund av morden hade den sittande regeringen – ledd av Olof Palme – valt att terroristförklara organisationen. Med stöd av den dåvarande utlänningslagen kunde medlemmar i PKK därigenom deporteras från Sverige. Med bakgrund till det ansåg utredarna att PKK hade motiv till att mörda Palme.
Under de närmaste månaderna förhördes en mängd privatpersoner som misstänktes ha anknytningar till organisationen och dess medlemmar. Spaningsledningen fick även ett tips som tydde på att medlemmar av PKK hade förvärvat ett handeldvapen kort innan mordet, och att de dagarna efter mordet på Olof Palme hade gjort yttranden som antydde att de på något sätt hade varit inblandade i det. I slutet av juli 1986 seglade ”Kurdspåret” upp som polisutredningens huvudspår. Kort därefter började spaningsledningen göra upp planer för ett större tillslag mot privatpersoner med anknytning till organisationen.
Tillslaget genomfördes tidigt på morgonen den 20 januari 1987. Den slutliga listan över tillslagsobjekt innefattade 22 namn, och samtliga personer plockades in för förhör. Tillslaget visade sig dock vara resultatlöst. Majoriteten av tillslagsobjekten släpptes inom några timmar, och inom ett par dagar hade samtliga personer släppts på fri fot. Någon månad efter tillslaget beslutade regeringen att utredningsarbetet skulle omorganiseras, och i samband med omorganisationen förlorade PKK sin status som utredningens huvudspår. Hans Holmér, som dittills hade varit spaningsledare, avgick från sin tjänst som länspolismästare i Stockholm i samband med beslutet.
PKK-spåret var dock inte dött ännu. Hans Holmér var god vän till Ebbe Carlsson, förlagsdirektör hos Bonnier, som hade blivit intresserad av utredningen och ansåg att spaningsledningen övergav PKK-spåret för lättvindigt. Med tysta medgivanden från bland annat säkerhetspolisens chef Sune Sandström och Rikspolischef Nils Erik Åhmansson påbörjade Ebbe Carlsson en privatundersökning med fokus på organisationen. Han tog initiativ till illegal avlyssning av personer som han trodde hade anknytning till mordet, och genom kontakterna hos polisen fick han tillgång till hemliga dokument från den officiella utredningen, en civil polisbil och en personlig livvakt.
Bubblan sprack i början av juni 1988, när Ebbe Carlssons privatspaning blev avslöjad i Expressen och tullen i Helsingborg stoppade Ebbe Carlssons livvakt med illegal avlyssningsutrustning i bakluckan. Under de närmaste dagarna avslöjade media att Ebbe Carlsson hade fått stöd av ett flertal högt uppsatta regeringsmedlemmar. Bland dem fanns justitieminister Anna-Greta Leijon, som hade skrivit ett rekommendationsbrev till Ebbe Carlsson vilket skulle öppna dörrar för efterforskningar i Storbritannien. Leijon var en av många politiker som tvingades avgå i samband med avslöjandet. Ebbe Carlsson själv dömdes för varusmuggling 1990, och dog i aids två år senare.
Grandmannen – Christer Pettersson
Polisen visade tidigt ett visst intresse för Sollentunabon Christer Pettersson. Den 28 maj, två månader efter mordkvällen, hördes han om sina förehavanden på mordkvällen. Ett år senare, tidigt 1987, började polisen få tips om att Christer P var lik den fantombild som polisen hade publicerat. När spaningsledningen började fokusera på kvarteren kring mordplatsen i slutet av 1988 blev Christer Pettersson åter aktuell. Han hämtades in för förhör den 14 december, och fick samtidigt deltaga i en serie valkonfrontationer med bland annat Mårten Palme, Olof Palmes son. Konfrontationen spelades in på film, och när Lisbeth Palme fick se videoinspelningen pekade hon ut Christer Pettersson som hennes makes mördare. Christer Pettersson häktades strax därefter.
I juli 1989 dömdes Christer Pettersson för mordet på statsminister Olof Palme av en oenig tingsrätt. Tingsrättens tre nämndemännen ansåg att han var skyldig till mordet, medan de två lagfarna ledamöterna frikände honom. Christer Pettersson överklagade domen till hovrätten, som tog upp fallet i oktober 1989. Under domstolsförhandlingarna erkände Lisbeth Palme att hon hade haft förkunskap om att polisen hade häktat en alkoholist från Sollentuna innan hon deltog i valkonfrontationen och pekade ut Christer Pettersson. Den 2 november 1989 lät Svea Hovrätt meddela att Christer Pettersson hade försatts på fri fot och frikänts från anklagelserna för mordet på Olof Palme. Riksåklagaren valde att inte överklaga domen, som vann laga kraft den 1 december 1989.
Misstankarna mot Christer Pettersson kvarstod, trots hovrättens frikännande. Palmegruppen fortsatte att undersöka de Christer Pettersson-relaterade tips som strömmade in till utredningen, även om gruppens arbete fortskred med mindre intensitet än innan hovrättens beslut. När förundersökningsgruppen fick ny ledning 1996 började man åter fokusera på Christer Pettersson. Man behandlade de tips som hade inkommit sedan hovrättens beslut, och frågan om man skulle begära resning till högsta domstolen väcktes under senhösten 1996. Den dåvarande riksåklagaren, Klas Bergenstrand, ansåg dock att det ännu inte fanns tillräckligt mycket material.
Våren 1997 inkom nya tips, och tillsammans med de tips som hade inkommit sedan hovrättens beslut i slutet av 1989 presenterade riksåklagaren en begäran om resning för högsta domstolen. Högsta domstolen avslog deras ansökan i maj 1998. Avslagsbeslutet var enhälligt, men vad gällde motiveringen till avslaget förekom skiljaktiga meningar. Trots högsta domstolens avslag sade förundersökningsledningen att deras intresse för Christer Pettersson som möjlig gärningsman kvartstår.
Den 15 september 2004 greps Christer Pettersson i Sollentuna centrum. Han fördes till Karolinska sjukhuset i Stockholm för att få en skada i armen kontrollerad. Efter att skadan – en fraktur – hade behandlats skickades Pettersson till beroendeakuten på St. Görans sjukhus. När han lämnade beroendeakuten morgonen därpå halkade han på en isfläck, föll och slog huvudet i asfalten, med allvarliga interna blödningar som följd. Christer Pettersson återfick aldrig medvetandet. Han avled på Karolinska sjukhuset till följd av hjärnblödning klockan 12.55 den 29 september 2004.
Dåvarande statsminister Göran Persson kommenterade hans bortgång med orden ”Det är ett tragiskt liv som nu har kommit till sin ände.”
Palmeutredningens framtid
Fram tills nyligen gick preskriptionstiden för mord i Sverige ut 25 år efter att de begicks, vilket i Palmemordets fall hade inneburit att mordet hade preskriberats i mars 2011. På grund av en lagändring som klubbades igenom i januari 2010 kommer dock brott av allvarlig karaktär – en beskrivning som Palmemordet faller under – sakna preskriptionstid. I dagsläget jobbar två utredare med fallet på heltid. Deras uppgifter inbegriper främst att följa upp tips från privatspanare. Förutsättningarna för att mordet ska kunna få sin lösning finns alltså.
Men med bakgrund till hur lång tid som har passerat och till att Lisbeth Palme har ”förbrukat” sitt vittnesmål är förhoppningarna om att mordet på statsminister Olof Palme kommer att lösas små. Ett erkännande i kombination med att det försvunna mordvapnet dyker upp skulle kunna leda till en fällande dom, men med tanke på att det snart har gått 25 år sedan Olof Palme mördades börjar det förmodligen bli dags för de sista optimisterna att förlika sig med tanken att mordet aldrig kommer att lösas.
Böcker om Palmemordet
Hitta fler böcker om Palmemordet på Adlibris.
